Ett enda slag. Ett tonårsbråk om ingenting. Nu sitter Niklas framför oss och säger att han är en levande död. Han håller för huvudet, skriker av smärta.
16 månader tidigare – februarikväll i Häggvik norr om Stockholm:
Niklas, 15, faller ner på knä. Slaget, med en vodkaflaska, har kommit bakifrån och träffat honom stenhårt i huvudet. Några steg och han har segnat ihop på marken. 16-åringen med flaskan försvinner snabbt. Han tillhör ett killgäng som Niklas och hans vänner hamnat i bråk med, om egentligen ingenting, tidigare den här kvällen.
Det kommer inget blod från Niklas huvud. Kompisarna försöker väcka honom. Men han är borta. Det blir ambulans till Karolinska sjukhuset. Intensivvård. Slangar. Kraftig blödning. Operation. Respirator. Föräldrarna som vakar vid hans sida. Den natten dör Niklas Håkansson.
Ljudet är som ett dån av motorsågar. Det plågar honom på nätterna och det plågar honom på dagarna. Ett helvetesvrål i hans huvud som trängs med skuldkänslor, självmordstankar och överdrivna känslor. Niklas kan inte styra sina impulser. Små stråk av sorg blir ständiga gråtattacker, ben som skakar, frustration, ilska.